Retired immigrants to receive help to emigrate

(The following is my letter to editors of Svenska Dagbladet, a major Swedish daily newspaper, regarding an article published today (29/11) which had extremely mixed messages about immigration, integration and multi-culturalism. translation to English upon request)

Länge har jag tyckt att Svenska Dagbladet är en tidning som har ett klart budskap, och som respekterar sina läsares intelligens och förmåga att läsa, reflektera och ta del av era analyser, men nu börjar jag undra. En anledning:

”Invandrade pensionärer kan få hjälp att återvända” läste jag som huvudrubriken på första sidan i Svenska Dagbladet idag. Som invandrare, och snart pensionär efter drygt 35 år som skattebetalare (med världens högsta skattetryck) i Sverige, blev jag förstås nyfiken. Redan när jag läste underrubriken anade jag dock något lurt: ”Moderaterna vill utveckla sitt program för integration.” Inte utvecklar man integration genom att skicka invandrare tillbaka till sina hemländer, ens med bidrag?

Sedan när man läser artikeln på sid. 8 får man reda på att “det sprids ett slags föreställning att det mångkulturella samhället inte fungerar”, enligt Reinfeldt. Att skicka tillbaka invandrade pensionärer, är det lösningen? Och hur går detta ihop med Moderaternas (enligt min mening befogad) bidragsallergi? Eller har jag missförstått något, såsom den (etisk oförsvarbara med tanken på förslaget) fördelen för staten att det inte finns gränsöverskridande sjukvårdsavtal med ett flertal länder, eller inte förstått vad ordet integration betyder?

Jag har läst att svenskarnas läsförståelse håller på att försämras, med följden att förmågan att reflektera och analysera också blir lidande. Är det detta ni på Svenska Dagbladets redaktion börjar visa de första proven på när ni skriver sådana rubriker och artiklar? Eller vittnar det snarare om bristande respekt för era läsares kompetens? I vilket fall är det oroväckande.

Vad menar SvD egentligen?

hugga tugga

I may well have coined a new expression – at least for myself - on my last parallel blog: choppy chat. I use it to refer to the barrage of words, abrupt sentences, bits and pieces of broken conversation, and unanswered questions, however trivial, that often crop up around a family dinner table (as well as on web chats). Choppy chatter is, for example, all the sounds that people make when they are alone in the company of others. Like running excess water and banging dishes in the sink.
Local Swedish journalists would be likely to appropriate the expression, bereft of half of its associations, if only they could capture it. But this one is perhaps not so apparent, or as delectable (or easily translatable) as a mouse to a cat. To appropriate (verb) such that it implies theft, e.g. plagiarism, is hardly appropriate (adjective). On the other hand, perhaps it is one of the inevitable consequences, however unethical, of the deconstruction of social democracy. Perhaps it is one of the perils of believing that you once were (or thought you were) a big fish, and suddenly realize that you are now a little fish, in a big sea. Perhaps it's an act of desparation in the face of a local drought. Perhaps it’s something that leads the poor to take without giving credit to their source, and the rich to hide their loot. All I can do is offer my own 'hugga tugga' as recompense, and hope for the best.