How can Sweden put more energy into reality?

Lägg energi på verklighet, såsom i
en gasledning på Östersjöns botten?


Svenska Dagbladet (SvD, one of the largest Swedish dailies) writes today that Swedish negotiators are sweating in Brussels over what SvD suggests are unrealistic demands to reduce carbon dioxide emissions. There seems to be understandably less sweat for Sweden on Bali where the limelight is on major industrial nations such as the USA, Canada and Japan. SvD is of the opinion that Sweden is being punished for being so good at reducing carbon dioxide emissions thus far (ca 8%) and that the current goal to reduce emissions by 20 percent by the year 2020 is unrealistic.

The question I can't let go of is how Sweden can - in such a sweat to boot - ignore what seems like a perfectly logical leveraging power in their EU negotiations, i.e. the fact that 80 % of the distance planned for the gas line between Russia and Germany goes through Swedish economic water? The latter seems like a bigger reason for sweat.
Here in Sweden we read about the gas line as though it were a fait accompli that is just waiting for the bureacracy of the environmental reports. Given the lack of public debate, the gas line appears to be less controversial here than the bridge between Sweden and Denmark was some decades ago. And why this lack of debate, despite the fact that (because?) it's all about enormous investments in a non-renewable energy source, transport between two major industrial nations, one of which is not a EU member and has a dubious track record with regard to democratic practice. Is Sweden giving away its leverage? There is undoubtedly a lot to be said about the issues at stake, which truly brings EU politics to a head.
Why is this not being discussed more in Sweden? Why does Minister (Environment) Andreas Carlgren simply blush when asked this kind of question? There is a framework for how these questions are to be handled, Carlgren says, and to bring this up in the parliament breaks from that rule. Carlgren even goes so far as to suggest that to do so would undermine Sweden's credibility as a stable democracy. That's what I don't get.
Wherein lies the credibility of a democracy that is not prepared to discuss questions that have to do with their own national safety, stability, economy and environment, as well as that of the entire EU? Unfortunately it reminds me of some of the backsides of Swedish neutrality during the Second World War.
----------

Svenska Dagbladet skriver idag att svenska förhandlare lär svettas i Bryssel (i tropikens Bali har svetten tydligen lättare att dunsta bort allt eftersom kraven riktas utanför EU mot större industriländer) om huruvida Sveriges mål att ytterligare minska CO2-utsläpp är rimliga eller ej.
Frågan som jag ännu inte kan släppa, är huruvida Sverige – i detta svettiga läge – lyckas bortse ifrån det som förefaller mig vara ett självklart förhandlingsutrymme, nämligen i förhållande till den planerade gasledningen mellan Ryssland och Tyskland? Man laser om denna gasledning såsom det vore en fait accompli (tom SvD skriver ‘ska’ i stället för ‘föreslås’ eller ‘planeras’*), som bara väntar på några miljörapporter. Gasledningen förefaller tom mindre kontroversiellt än Öresundsbron – trots att det handlar om mycket energitransport mellan stora industriländer, om ofantligt stora investeringar i en icke förnybar energikälla, och om planer på att skänka en stor politisk och ekonomisk fördel till ett icke EU land med tvivelaktig erfarenhet av demokrati. Ledningen ska läggas enligt planerna till 80 % i svenska ekonomiska vatten. Det finns säkerligen mycket att säga om detta, som ställer inte bara Sveriges utan hela EU:s politik verkligen på sin spets.
Varför diskuteras inte detta i Sverige? Varför rodnar Andreas Carlgren när han får frågan? Det finns ett regelverk för hur landet styrs, menar Carlgren, som även påstår i SvD att att ta upp en diskussion om gasledningen skulle bryta mot detta. Carlgren tom påstår att gasledningens entreprenörer med Schröder i spetsen skulle kunna ifrågasätta Sveriges trovärdighet i fall att frågan togs upp på regeringsnivå. Varför då? Jag bara undrar.
Vad finns det för trovärdighet i en demokrati när dess regering och dess medier inte är beredda att ta upp sådana stora frågor – som ytterst berör landets liksom EU:s stabilitet, säkerhet och miljö? Osökt påminner den kusliga tystnad som råder om Sveriges ställning mot Tyskland under andra världskriget.